Raakaa voimaa (Brute Force, 1947) on loistava vankilaelokuva, tuottaja Mark Hellingerin, käsikirjoittaja Richard Brooksin ja ohjaaja Jules Dassinin yhteistyön hedelmä. Keskiössä on Westgaten vankila, jossa koko elokuva tapahtuu: vain takautumissa päähenkilöt vapautuvat piinaavasta tuomiostaan. Raakaa voimaa luonnehtii yksi kerrallaan sellin R 17 miehiä. Osa on joutunut kiven sisään mitättömistä syistä, osa syyttömästi. Joe Collins (Burt Lancaster) yrittää saada lakimiehensä avustuksella rakastettuaan Ruthia (Ann Blyth) suostumaan leikkaukseen, mutta pyynnöt kaikuvat kuuroille korville. Lopulta Collins ryhtyy järjestämään pakoa yhdessä Gallagherin (Charles Bickford) kanssa. Samalla kun elokuva luonnehtii vankeja, se kuvaa rangaistuslaitoksen johtoa. Vankilanjohtaja Warden Barnes (Roman Bohnen) yrittää humaaneja keinoja, mutta paine kovempaan kuriin tulee yhteiskunnan taholta. Käytännössä kuria pitää kapteeni Munsey (Hume Cronyn), joka lopulta saa ohjat käsiinsä, kun Barnes vapautetaan tehtävästään. Loppua kohti Raakaa voimaa saa vertauskuvallisia sävyjä. Westgate muuttuu viittaukseksi toisen maailmansodan totalitarismiin. Paikoitellen tämä saa turhan karkeitakin sävyjä: kun Munsey kiduttaa vankia, ilman paitaa tietysti, hän kuuntelee levyltä Wagnerin Tannhäuseria. En varmaan paljasta kovinkaan yllättävää juonenkäännettä, kun sanon, että vankien pako on lopulta tuhoon tuomittu yritys. Vangit ovat kuin vastarintaliikkeen sotilaita, jotka totalitaristinen järjestelmä lopulta nitistää. Tämä on tavallaan kontrafaktuaalinen ajatus, sillä sodassa vastarintaliike peri voiton, mutta lopulta elokuva ilmaisee pessimistisen ajatuksen muutoksen mahdottomuudesta. Loppukohtauksessa vankilan lääkäri, tohtori Walters (Art Smith), kääntyy kohti kaltereita ja toteaa: ”Nobody escapes. Nobody ever really escapes.”
Oman kiinnostavuutensa elokuvaan tuo se, että mukana on monia näyttelijöitä vasemmistolaisesta ryhmästä The Group Theater (1931-1940), joka sovelsi Stanislavskin periaatteita Broadwaylla. Group-taustasta tulivat ainakin Roman Bohnen ja Art Smith. Sattumaa ei liene sekään, että ohjaaja Jules Dassin joutui sittemmin kommunistivainojen uhriksi.
2 kommenttia:
Apropå Burt Lancaster skrev jag så här i min filmdagbok, efter att ha sett Louis Malles Atlantic City (1980) på nytt i januari 2008:
Högintressant rulle med den alltid lika säregna och excentriska Burt Lancaster. Är något speciellt med honom. Han gör ofta hjältar som är defekta i något avseende, själsligt, vad gäller mognad, tuffhet, hjältekvalitet etc. Här spelar han en gamla mobster, Lou Pasco, som i tiden varit hjälpreda åt större gangsters och som nu på sin ålders höst tillbringar dagarna med att sköta om en bedagad gangsterfru vars man mördats på öppen gata samt syssla med tippning i mindre skala. När romansen med den yngre croupiern in spe Susan Sarandon kommer igång lär vi oss först att Lancaster är en tittare av stora mått, han tjuvtittar i ett fönster på andra sidan innegården på sin granne när hon framför öppet fönster tvättar sig ren med citronvatten, inklusive de blottade brösten.
Filmen handlar för mig framför allt om omognad, naivitet kontra mognad, livsvisdom. Lancaster-figuren framstår som på något sätt oerhört omogen, ett slags barn mer än en avdankad playboy (vilket han också tycks ha varit), lite gripande och beklagansvärd på något sätt. Det är inte svårt att göra en koppling till Burts första roll, som den passive, undergångsbenägne The Swede i Robert Siodmaks noirklassiker The Killers eller som den romantiskt synnerligen ambivalente sergeanten i Fred Zinnemanns Härifrån till evigheten. Det är först när han här i självförsvar och som ridderlig försvarare av Susan Sarandons heder (och även liv) undan ett par drogskurkar skjuter ner de två som han kan triumfera och samtidigt känna att han blivit vuxen ”på riktigt”. En märklig film där denna moraliskt sett högst dubiösa akt känns som en oerhört stark katharsis för huvudrollspersonen. Också Susan Sarandon är här så som hon brukar vara mycket stark och närvarande. Hon framstår i rollen till att börja med som en naiv ung dam från landet (kanadensiska Saskatchevan), men drar sedan det längsta strået och sticker iväg från sin åldrade älskare Burt L. Med en del av de pengar de tu ”förtjänat” på det drogparti hennes man (en annan naiv figur i filmen) som blir ihjälhuggen av gangstrarna kommit över (finns tydliga spår av Kubricks Killer’s Kiss i plotuppbyggnaden). Burt ser att hon, honom ovetande, tar pengar ur hans plånbok men han låtsas inte om något och accepterar då igen liksom i flera tidigare filmer sitt öde, säger inget trots att han vet att hon kommer att sticka och lämna honom ensam. Det Amerika (Atlantic City) som här tecknas av fransmannen Malle är ett Amerika där man spränger bort gamla stora skyskrapor och hela tiden bygger nya fasader men där de vanliga människor lever under nästan slumlika förhållanden. Sens motalen här är att så som man beganar gamla byggnader så behandlar man också gamla människor.
Hei Sven-Erik,
Atlantic City pitäisikin ehdottomasti nähdä pitkästä aikaa. Kiitos hienosta tekstistä!
Lähetä kommentti